Praktikantbloggen

December har börjat smyga sig på och det händer så mycket hela tiden att jag knappt har tid att njuta av det eller kommit in i rätt jul känsla. Tiden i Kina har gått väldigt fort och samtidigt som vi har gjort väldigt mycket är det svårt att tro att vi vart här så länge. Tre månader har det hunnit bli, vilket ledde till att vi tog oss en tripp till Hong Kong i helgen för att förnya våra visum. Det var en mäkta intressant resa. Vi satte oss på tåget för att förflytta oss arton timmar söder ut. Från vår lilla smutsiga by som nu är kall, grå och lite ruggig till en plats där vi fick ta av oss några lager kläder, studera den grönare växtligheten och äta annorlunda mat. Vi spenderade en dag i Hong Kong där vi hade en Hong Kong bo som personlig guide. Han visade oss alla kända platser och tog även med oss till en kyrka som några från Sydafrika startat. Det var en mycket bra gudstjänst där anden verkligen var i fokus. Så nu har vi visum för ytterligare tre månader.

Det var i Hong Kong vi spenderade vårt andra Advent. Jag kan inte påstå att jul känslan var på topp, men det kanske man in kan förvänta sig heller. Jag tycker verkligen om Advent. Att få tända det första ljuset. Att se att de fyra ljusen har olika längd i ljusstaken. Att gå och vänta in julen. Det är inte riktigt samma grej här, men vi försöker annars så gott vi kan hålla några svenska jultraditioner vid liv. Vi har fått ett Adventsljus till lägenheten som brinner ett nummer om dagen. Vi hade även ett väldigt fint första Advents firande bara jag och Susanna. Vi tände ljus, drack kaffe, fikade, läse Bibeln och sjöng adventssånger. Så där svenska som man behöver var ibland. Det var en mycket fin stund när både Susanna och jag blev lite lagom sentimentala och saknade Sverige lite extra. Man kan säga vad man vill om att vi håller hårt vid fina svenska traditioner, men bara för att vi är i Kina behöver vi faktiskt inte bli kineser fullt ut.

Idag, när jag skriver detta, är det redan tredje Advent. Det är två veckor kvar till jul och på tisdag är det Lucia. Ännu en tradition som jag tycker mycket om. Susanna och jag planerar att ha Luciafirande för eleverna på skolan. De har morgonlektioner innan frukost och det kommer bli så perfekt att komma och lussa för dem då. Vi ska även lära en av de kinesiska lärarna några svenska sånger så han kan sjunga med oss. En grej som kan skrämma slaget på eleverna är dock att här i Kina associerar man vita klänningar med spetsiga hattar med begravningar. Vi har faktiskt tänkt på det.  Denna vecka som varit har vi därför haft våra engelska lektioner om Lucia. Vi har berättat om den fina mysiga traditionen som vi har i Sverige. Nu vet därför alla elever om den så vi hoppas att de kommer uppsatta vår skönsång när vi kommer.

Nu i veckan som kommer åker vi även i Shanghai i några dagar. Vi ska möta upp min syster och Peter som kommer på besök. Peter var Equmeniapraktikant här två år sedan och min syster kommer och hälsar på över jul. Det ska bli kul att de kommer. Livet här är så annorlunda det där hemma och hur mycket jag än försöker förklara med ord hur det är så lyckas jag inte. Det går inte förklara. Det är något som måste upplevas. Att se det med egna ögon. Så nu håller jag för fullt på med att planera vad jag ska visa henne. Vilka som är de bästa restaurangerna, bästa stället att köpa nudlar, bästa te affären, vilka som är de godaste kexen med mera. Det ska även bli kul att se vad hon tycker är annorlunda och konstigt. Nu har vi ändå varit här så pass lång tid att detta börjar bli hemma och vissa saker är ”normala”. Det ska bli roligt helt enkelt.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg och glad för min kinesiska lektion imorgon (vi studerar på ett universitet i staden)

Guds välsignelse
Lisa

Nu börjar det förberedas inför julen här i Betlehem. På vägen upp mot Krubbans torg och Födelsekyrkan lyser det stjärnor, änglar och annan julbelysning. Affärerna säljer julpynt och dekorationer och det ger en sådan julstämning att se alltihop. Idag har det också varit julmarknad med mycket folk, julmusik och fina, roliga och goda saker att köpa, och vi passade på att skaffa oss varsin chokladkalender. Det är nästan bara snön som fattas för att det ska infinna sig en “riktig” julstämning och vi har fått höra flera gånger att det kanske kommer snö. Spännande att se om det blir så.

På Krubbans torg stod de och satte upp en stor stjärna när vi gick förbi och det såg ut så här

Nu i veckan har vi också varit på Thanksgiving-middag där alla hade med sig något att äta, och vi fick bland annat äta kalkon. Kalkonen vägde 10 kg och var väldigt god. Vi bidrog med en kladdkaka med marabouchoklad som var väldigt uppskattad.

Det var allt för den här gången.

Trevlig advent!

Gabriella

Dagen är kommen, Stilla natt, och Nu tändas tusen juleljus…

Ja, idag är det första advent och vi har haft var första sangträning inför luciafirandet här i Kongo. Förutom vi svenskar var det kanske tio kongoleser med pa dagens övning som glatt tog i fran tarna i de svenska texterna! Eftersom detta numera är en aterkommande tradition även här i Brazzaville sa kände alla kongolserna till de svenska texterna, och det var en grymt lustig känsla att bli tillsagd av en kongoles att jag sjöng Stilla Natt med lite fel tonart…

Melodierna är alltsa inte alltid som hemma, inte heller takterna, och de lägger gärna in svängiga rörelser till varje lat! Jag kan erkänna att jag hade svart att halla mig för skratt vid manga tillfällen, men det var bara att stalsätta sig sa gott som möjligt och undvika att kolla pa nagon annan svensk, sa gick det ganska bra.

Vi övade i nästan tva timmar och nästa övning är redan nu pa torsdag, sa jag tror att sangerna, melodierna, takterna, rörelserna och allt det andra kommer sitta som en smäck den 18 december da vi ska fira Lucia här i Kongo!

// Frida

Två månaders lång uppvärmning är avklarad. Vi har lärt känna varandra, fått känna på bollen och testat planen. Det höga gräset var ovant, men efter några passningar förstår man bollens rörelsemönster utmed den ojämna planen. Med trånande blickar har vi kollat in de andra lagen spela och väntat på vår tur. Jag som inte alls gillar uppvärmning, utan alltid vill börja matchen direkt. Men det för nog något gott med sig ändå. Vore tråkigt och vi gick sönder från början, fick en sträckning i baksida lår eller något annat hemskt.

Så har stunden då äntligen kommit. Bollen ligger på planens mittpunkt och jag är redo för avspark. Pulsen stiger när jag ser domaren föra pipan mot munnen och så ljuder signalen slutligen över hela centret, sprider sig över murarna, ut över Mfilou. Vi är igång, vi är äntligen igång på riktigt! Jag ser framför mig hur det kommer vara fem månaders slit. Blod, svett och tårar, det är jag beredd på. Däremot är målbilden större och starkare. Jag har drömt om det så länge, spelat upp bilden för mitt inre. Nu gäller det bara att få ut det på planen också. Jag har drömt om lagkänsla, nya lagkamrater, klapp-klapp spel och glädje. Trots att många skott kommer gå stolpe ut, tror jag ändå att jag på tilläggstid kommer avsluta med en cykelspark rätt upp i krysset. Det här kommer vara en match jag aldrig kommer glömma och som jag kommer glädjas åt i resten av mitt liv. För jobbigt slit på planen, med tufft hemjobb och stämplingar från motståndarna kommer varvas med spelglädje och snygga finter. Det kommer bli bra det här!

Ja, nu är vi äntligen igång med vårt volontäruppdrag på riktigt. Ser man på vår tid här i Kongo som en fotbollsmatch finns många likheter att dra. Motståndare på vägen, som kapar en över benen, trampar en på hälsenorna och drar en i tröjan motsvaras här istället av krånglande magar, kulturkrockar och prövningar i ens ledarskap. Frisparkar i krysset, vunna nickdueller och perfekta brytningar är här fantastiska möten med olika människor, kärlek och glädjen att få förenas kring en fotboll. Matchen kommer svaja och vända många gånger under tiden, men i slutändan tror jag ändå att jag kommer få känna segerglädje. En glädje baserad på gemenskap, vänskap och en riktig, härlig lagseger.

/Sara

I tisdags var det helgdag här i Brazzaville och alla kontor var stängda för att fira den kongolesiska motsvarigheten till Alla helgons dag. För min del blev det minst sagt en heldag med min familj och vi lämnade huset strax efter sju pa morgonen för att aka runt och plocka upp bade släktingar och inhandla diverse matvaror till utflykten.Vi var närmare 15 personer som skulle aka ut till min kongolesiska mammas by som hon växt upp i, som ligger nagra mil utanför Brazza. Nu när regnperioden har börjat är det härligt grönt överallt och mangon som börjar mogna syns ocksa lite här och var och hänger i mängder fran träden.

Första stoppet för dagen blev pa en kyrkogard för att besöka tva släktingars gravar. Jag har aldrig i hela mitt liv sett sa mycket folk pa en kyrkogard, och det radde febril aktivitet överallt. Det putsades pa gravstenar,rensades ogräs fran nästan igenvuxna gravar, lades blommor och tändes ljus samtidigt som man hörde sanger fran lite varstans. Det var en fin stämning tycker jag, och det var spännande att se hur en kyrkogard här i Kongo ser ut!

Vidare bar turen längre ut pa landsbygden, och efter ett tag lämnade vi asfaltsvägen för att fortsätta i princip rätt ut i ingenstans. Vägen var mer eller mindre en bredare sandstig, och pa grund av regnet den senaste tiden sa var det lite klurigt att köra pa vissa ställen, men vi kom fram till Siasia, byn som vi skulle besöka tillslut. Mitt första intryck av byn var att den sag mer eller mindre öde ut, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte kunde bo sa manga alls där. Det visade sig dock att det bodde över 50 personer i byn, sa skenet bedrog! Efter ett tag kom det barn springande fran lite varstans som ville kolla in ”mundelen” som kommit till deras by! De hälsade väldigt försiktigt pa mig, men efter ett tag släppte den första försiktigheten och jag kunde prata lite med dem. Jag blev rundvisad i byn och fick besöka mostrarnas minst sagt spartanska hus. Det fanns 6 stycken rum, och allt som allt hade de hade varsin säng och varsin stol, men i övrigt fanns det inga direkta möbler i huset, och all matlagning skötte man utanför huset.

Eftersom det nu hade gatt närmare 6 timmar sedan vi lämnade Brazza pa morgonen, sa började alla bli rejält hungriga och vi satte nästan genast igang med att fixa med den kommande festmaltiden. Det fangade en tupp som vi skulle äta, man lagade till kött, torkad och rökt fisk, saka-saka (en röra bestaende av gröna blad, jordnötssmör och olja), maniok (basföda här i Kongo, som jag börjar vänja mig sa smatt vid. Konsistensen är närmast som suddigummi och färgen är gra/beige), och en mängd andra rätter. Det putrade i grytorna och efter ett tag kunde alla hugga in pa maten, och eftersom vi var ute pa landsbygden där traditionen att män och kvinnor äter för sig hänger i, satt jag med kvinnorna i ”köket” medan männen höll till i ett hus längre bort i byn dit jag bara fick ga för att lämna mat men alltsa inte sitta och äta. Alla ville att jag skulle pröva än det ena än det andra, och jag vet inte hur manga olika rätter jag at och prövade.

Sen besökte vi ocksa min kongolesiska mammas familjegrav som fanns i byn, och även där lades det blommor och sjöngs nagra inhemska latar pa lokalsprak. Vi hann ocksa med en tur ut pa ett maniokfält för att plocka blad till saka-saka. Maniok görs av roten pa en planta, medan bladen pa samma planta används när man ska tillverka saka-saka. Efter att vi hade plockat mängder med blad, och det började skymma sa beslutade vi oss för att aka hemat. Pa vägen tillbaka sag jag flera kyrkogardar som lystes upp av ljusen som tänds tidigare pa dagen, och det var riktigt fint!

Ungefär 12 timmar efter att vi lämnade Brazza pa morgonen, rullade bilen in i stan igen och jag var riktigt trött men väldigt nöjd efter denna trevliga strapats. Dagen innehöll manga intryck och även en del kulturkrockar som alltid här i Kongo… Dagen innan hade vi nämligen pratat hemma om att göra nagonting under helgdagen, och da hade förslaget om att aka ut pa landsbygden röstats ner, och vi skulle istället besöka kyrkan. När jag vaknade pa tisdagens morgon var det dock ändrade planer, och kyrkplanerna som bestämdes dagen innan var som bortblasta! Jag börjar dock vänja mig vid att planerna ändras snabbt här, och den ena dagen är verkligen inte den andra lik. Det händer alltid nagot oförutsett och minnesvärt, och det kan gälla allt fran att ta bussen till att ga en promenad över marknaden. Om helgen i Madzia var en kulturkurs, var den dag minst sagt en kulturdag för min del i stora matt mätt!

/ Frida

Kära equmenianer.

Det är dags för mig att debutera som bloggare på denna fantastiska blogg. Efter lite tekniska problem har jag nu äntligen möjligheten och äran att få dela med mig lite grann av Kongo-Brazzaville.

Att bo i Afrika innebär många nya saker. Ny mat, nya människor, nytt språk, ny familj, nya vänner mm. Listan kan göras bra mycket längre egentligen eftersom inte mycket här nere är likt Sverige. Det har nu gått nästan exakt 2 månader sedan jag lämnade Sverige och jag kan inte påstå att jag saknar mitt hemland. Det finns dock vissa personer och vissa saker som jag saknar men annars trivs jag bra i Kongo.

Att ha vit hudfärg i Kongo drar åt sig uppmärksamhet. Inte minst genom att åka buss över Brazzavilles gator. Jag tror bara att det finns 3 stycken vita i denna stad som åker buss och det är vi tre fotbollsvolontärer (alla andra har egen bil eller tar taxi). Det innebär att man ganska ofta får bjuda på sig själv och köpa att alla pekar och skrattar åt en. Kongoleser är dock ganska lättcharmade så ofta är det inga svårigheter att underhålla en hel buss. Att anordna en gissningstävling gällande vilket land man kommer ifrån brukar ofta vara populärt.

Jag åkte till Kongo utan att egentligen kunna presentera mig på landets officiella språk – franska. Det var inte enkelt till en början och det är fortfarande svårt, men aldrig förr så har jag så snabbt satt mig in i ett nytt språk. Jag är skyldig de andra volontärerna ett stort tack som har hjälpt mig mycket.

Livet som fotbollsvolontär har inte på allvar kommit igång ännu. En lång tid av förberedelser är nu lagd bakom oss och på lördag så sätter aktiviteterna igång igen på Centre de Formation. Förra helgen hade vi en liten ”kickoff” med alla ledare på Gothia. Totalt 10 timmars möte under ett drygt dygn indikerar på en viss ineffektivitet hos kongoleserna. Men vi är ett härligt gäng och vi har blivit mottagna på ett mycket fint sätt.

Jag bor hemma hos familjen Makaya, i ett mysigt litet hus, med mamma, pappa och 6 syskon. Det är märkligt men jag känner mig verkligen som en av dem. Att de är svarta och jag är vit spelar ingen roll, utan jag ses precis lika mycket som en i gänget som alla de andra. Det är verkligen helt fantastiskt att få ha ett riktigt hem att komma hem till efter en lång arbetsdag.

Jag och min kongomamma hade häromdagen en härlig pratstund om skillnader och likheter mellan våra länder. Hon trillade totalt av stolen när jag berättade om hur mitt hus såg ut, hur min stad fungerade och vilka länder jag besökt. Det fick mig verkligen på riktigt att förstå hur fruktansvärt bra man har det. Trots det så lever familjen Makaya i precis samma glädje och kärlek som vilken annan svensk familj som helst. Perspektiv på livet helt enkelt. Det är något som jag verkligen tar med mig.

Till sist så vill jag uppmuntra er att be för alla equmenias volontärer och deras arbete.

Ha en fortsatt grym dag!

/Markus Everstrand

Det finns mycket nytt att lära när man kommer till ett nytt land och en ny kultur. För att vi volontärer skulle få lite mer insikt i det kongolesiska livet och vardagen bar det den här helgen av till Madzia, byn där den första missionsstationen låg. Med oss i vårt ressällskap hade vi en chaufför som verkligen kan konsten att gasa på i uppförsbackarna med lös sand på de smala och skumpiga vägarna och vår guide för resan, Abel Massengo, en 75-årig krutgubbe som kan allt från hur man gör världens godaste mangomarmelad till vilka växter som kan användas som botemedel till olika krämpor och sjukdomar. Landskapet utmed vägen var riktigt vackert, som hämtat ur en film, med höga kullar och djupa dalar. På vägen till Madzia stannde vi till vid ”Guds hål”, en grönskande djup dal, där Abel berättade med inlevelse hur dalen fått sitt namn, bara en historia i mängden av alla de som finns i hans inre bibliotek.

Väl framme i Madzia fick vi oss en rundvandring i byn, vi fick se hur maniok odlas och tillagas, (som är basen till mycket i det kongolesiska köket) och vi stannade till många gånger på olika platser för att lyssna till någon historia, lukta på örter som håller ormar på avstånd och hälsa på människor i byn.

Vi diskuterade även bland annat relationer och giftermål och de skillnader som finns mellan den svenska och kongolesiska kulturen. Mycket finns att säga, men sammanfattningsvis var vi överens om att det finns både bra och mindre bra saker i båda kulturena och det är alltid intressant att höra någon annans syn på saker och ting.

Söndag morgon var vi uppe tidigt och begav oss till Manga, en liten grannby med några få hus. Det var till denna by Tata Hammar kom, när han som den första missionären valde att slå sig ner där. Här tog hövdingen emot honom och lät honom bo i sitt hem. Hövdingens ättlingar visade med stolthet runt oss och de var glada över vårt besök. Det är nu lite drygt hundra år sedan Tata Hammar nådde Manga och det är svårt att föreställa sig hur det för så länge sedan var att komma till ett nytt land. Situationen ser ju helt annorlunda ut idag, med tanke på hur lätt man kan få tag i information om landet, transporter till landet och mellan olika delar av det, kontakt med Sverige…. Ja, listan kan göras lång. Därför var det kul att befinna sig på plats, då allt känns lite närmre, mer verkligt och lättare att ta in. Många utav kongoleserna visade en stor tacksamhet gentemot oss, vilket kändes konstigt med tanke på att det var vi som var på besök och vi som var tacksamma för mottagandet vi fick av dem. Detta visade ändå på att det svenskar gjort genom åren har varit uppskattat och lever kvar i deras minne, även om det idag inte finns några svenskar där på plats.

Fullmatade på både information, kyckling och maniok bar det sedan av hemåt och vi trodde nog alla vid det laget, även Massengo, att kulturlektionen var slut, ända tills dess att vägen var oframkomlig av träd som fallit över den och vi fick sättas i arbete och lära oss använda en machete. Kongo är verkligen ett oförutsägbart land. Man vet aldrig vad som väntar, men det är en del av äventyret. Trötta, men glada nådde vi till sist Brazzaville, med ännu en spännande utflykt i bagaget.

/Sara

Solnedgång i öknen i Jordandalen

På Bildas Studiecenters tak

Den här och fler hittade vi på en parkering

I söndags hade vi tillsammans med platschefen Beo, hans fru Kerstin och vår kompis Lisa från Bildacentret i Jerusalem bestämt att vi skulle fara till kusten i Israel för att bada och göra ett besök på IKEA söder om Tel Aviv och Jaffa. Planerna kom till när vi pratade om att köpa trasmattor till vår lägenhet inför vintern som för med sig kalla golv här. IKEA kändes som en bra plats för att finna sådana mattor och när vi ändå var iväg kunde vi ju alltid passa på att bada lite. När vi åkte genom Jerusalem runt lunch på söndagen var vi glada att vi inte var på väg åt  andra hållet in mot gamla stan där trafiken stod helt still. Det var en judisk högtid där många judar under dagen vallfärdades in till Jerusalem. Vi däremot trotsade strömmen och drog oss ut mot kusten och Tel Aviv. Ju mer vi närmade oss kusten desto varmare och fuktigare blev klimatet. Väl framme vid stranden fick jag känslan av att kliva in i en helt annan värld. Sanden under fötterna var varm och solen stekte över mina axlar som inte sett så mycket solljus då det inte riktigt är passande att visa axlarna här på Västbanken. Vattnet var lagom varmt och vi låg i och plaskade en bra stund. Sedan åt vi lite lunch och tog det lugnt i solen. Det var väldigt avslappnande och skönt. Dock kunde jag inte helt slappna av och njuta av stunden. Det var svårt att ligga där och njuta av solen, värmen och stranden och veta att lite över en timme bort finns människor som under sin livstid hittills aldrig fått se Medelhavet. Folk som endast från bilder och beskrivningar kan få en uppfattning om hur det är att vara på Tel Aviv och Jaffas stränder. Familjer som i flera generationer drömt och fortsätter drömma om att få återvända till sina hem i det nuvarande Israel. Vår favoritrestaurang när det gäller falafel här i Betlehem ägs av en familj med sådana tankar. Ett av många exempel.

När vi blivit tillräckligt hungriga och nöjda med stranden gick vi till bilen med IKEA och svenska köttbullar i tankarna. Resan tog dock en liten annan vändning än vi hade tänkt oss. Vi snurrade runt en stund i Tel Aviv och Jaffa utan att riktigt hitta ut. Kartorna vi hade var inte så detaljerade, dock var det intressant att se hur personerna som Kerstin frågade om vägen av reagerade. Vi fick lite olika vägbeskrivningar och lyckades efter någon timmes snurrande hitta ut på rätt väg. Nästa del i letandet var att hitta IKEA i en stad nedanför Jaffa som det på hemsidan stod att IKEA låg i, dock inte exakt var. Vi valde första avfarten och hamnade lite utanför stan bland stora köpcenter som vi tyckte det såg lovande ut. Dock hade vår hunger nått upp till en kritisk nivå så utan att se IKEA körde vi in på en parkering för att pausa och proviantera lite. Innan vi svängde in fick vi se en konstig syn på en av parkeringarna. Mitt bland bilarna tornade sig ett gäng dinosaurier upp, i verklig storlek (tror jag i alla fall, se bild..).

När vi ätit en macka och druckit lite kaffe tog vi en liten avstickare för att se dinosaurierna på nära håll. Det visade sig vara en mini-park mitt på en parkering utanför en stor biograf som Dinosaurierna tillsammans med andra djur befann sig i. Det var en riktigt surrealistisk upplevelse och jag insåg hur glad jag var att jag inte levde samtidigt som de skrämmande stora djuren. Sedan började dock köttbullesuget kalla igen så vi åkte vidare. Vi körde söderut utifrån ett tips vi fått och på vägen bestämde Lisa att den som först såg IKEA skulle få en godispåse i belöning. Inte långt senare började hon skrika ”JAAAAAA!!!” och göra ett glädjetjut som fick alla i bilen att hoppa till. Och där på höger sida av bilen, en bit i fjärran såg vi den gulblåa skylten torna upp. Att hitta dit var inte svårt och när vi kom fram fick vi den glädjande nyheten att de hade öppet tre timmar till. När vi gick runt bland alla välkända soffor och bokhyllor kändes det nästan som att vi vandrade runt på IKEA hemma, dock ett IKEA som invaderats av ortodoxa judar. Vi fick smaka köttbullar av kosherkött med potatis och brunsås fast ingen lingonsylt. Det smakade inte precis som hemma men vi blev ändå mycket nöjda. Vi hittade tyvärr inga trasmattor men en annan passande matta och lite svenskt godis på vägen ut så vi var mycket nöjda med besöket. På vägen hem var vi trötta men nöjda efter dagen som innehållit mycket. Speciellt glada var vi över att vi inte var på väg åt andra hållet som många judar som nu lämnade Jerusalem efter högtiden.

Förövrigt kan jag tillägga att Stig fortfarande befinner sig här i vårt hem. Han har nu bosatt sig själv i vår städskubb och eftersom ingen annan håller till där så mycket så låter vi honom hållas där tills vidare.

/Olivia

Det var ett tag sedan jag skrev här senast och den enda ursäkt jag har kan vara att tiden här går så himla fort. Set händer saker hela tiden att jag inte hinner vakna innan jag ska gå och lägga mig igen. Jag vet inte om det är en ursäkt, kanske mer ett konstaterande. Vi har hunnit komma in i lite rutiner nu. Frukost vid halv åtta (brukar dock bli lite senare), planera lite lektioner, ha morgongympa, hålla i någon lektion, äta lunch, ha någon mer lektion, planera lite till, studera lite, umgås med eleverna, flumma runt med de andra lärarna, äta kex, ta middag, ha english corner, bli följda hem, gå upp för alla trappor, mysa i soffan och sen SOVA!! Vi har ganska bra dagar måste jag ändå säga, Varje dag läggs det till lite uppgifter och man måste alltid vara väldigt flexibel och spontan. Det är en stor skillnad mot hemma. Där hade jag min almanacka som jag följde lite halvt. Jag hade en plan vad jag skulle göra under en dag. Den strategin fungerar inte riktigt här. Jag vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut. Vad den kommer att innehålla. Och jag ser en charm i det. Det är en utmaning att släppa alla planer och bara ta dagen som den kommer.

De senaste veckorna har innehållit en del mer eller mindre roliga kulturkrockar och roliga skillnader. Jag tänkte att jag skulle dela med mig några av dem till er.

Den första är vara regnjackor. De senaste dagarna har det varit lite halvostadigt väder och de har regnat en del. Jag och Susanna plockade givetvis fram våra regnjackor och eftersom vi inte hade något paraply drog vi upp luvorna och traskade till skolan. Där möttes vi av fnissandes elever som lite försiktigt frågade oss om det var jackor vi hade på oss. Och om vi verkligen använde sådana i Sverige? Det är ju manskläder, sa den första eleven. Den andra sa: Min pappa skulle kunna ha på sig en sådan där. En tredje instämde och sa att ”min mamma kan nog ha en sådan, men absolut inte jag”. Sa ja, slutsatsen är att här i Kina använder bara gamla människor regnjackor. Och det är inte passande för en tjej på tjugo år att ha det. Absolut inte med luvan uppfälld. Man ska ha en formsydd jacka med ett paraply. Hur opraktiskt det än må vara.
Den andra grejen är det här med godis. Jag älskar godis. Mörkchoklad är en favorit, vilket inte går att få tag på här utan vi får åka in till staden i så fall. Fast det var bara en parantes. Ikväll hade vi teachers fellowship hemma hos oss i vår lägenhet. Svenskar som vi är var lägenheten kliniskt ren och vi hade förberett fika. Vi tänkte också bjuda på lite svenskt godis och vad passa då inte bättre än Ahlgrens bildar. Så vi öppnade glatt en påse vanliga bilar och en lakrits bilar, vilket är en annan av mina favoriter. Den första läraren som smakade på lakritsen grimaserade väldigt. Den andra höll på att spotta ut den. En tredje luktade bara lite, rynkade på näsan och lade sedan ifrån sig den igen. De lärarna som smakade kom efter mycket diskuterande fram till att det minsann smakade som medicin. Ja just det, medicin. Jag ska dock inte klaga. Det blev ju mer över till mig!!

Det här är bara två saker av alla olikheter som finns. Och om jag ska berätta om alla skulle jag få sitta hela natten och det orkar jag inte. Jag ska bara snabbt nämna nu, innan jag somnar, att det ör Kinas nationaldag imorgon och alla elever har en veckas lov. Jag och Susanna passa då på att bege oss med tåg till Beijing för att turista. Det kommer att bli toppen!

Simma lugnt.
/Lisa

Det är en märklig, men mäktig resa jag är iväg på. Eller kan man ens kalla det resa när man slår sig ner i Brazzaville för andra gången under sju månaders tid? Inom mig har det i vilket fall varit en resa och är det fortfarande. I maj 2009 lämnade jag Kongo sist och längtade tillbaka varje dag efter att jag kommit hem. Hade jag fått en flygbiljett i min hand, hade jag under hela första året hemma kunnat åka dagen därpå utan att tveka ett ögonblick. Tiden gick och till slut dök möjligheten upp om att få återvända. Med tiden hade även tvivlen, oron och nervositeten smugit sig på inför att resa tillbaka. Jag var nervös för hur det skulle kännas att komma tillbaka till något som blivit en stor del av mig och mitt liv, men som jag nu lärt mig leva med på avstånd istället. Däremot kände jag att jag inte kunde missa chansen att åka när jag nu äntligen fick den. Den 2 september landade jag därför på Maya Maya igen, med en ny volontärperiod framför mig. Lukten var det första som slog mig, en blandning mellan sött, sopor, svett och mat. Bortsett från att flygplatsen var nybyggd var det mesta sig likt. Jag kände igen mig och hittade snabbt vägen fram i stan och kunde direkt ta mig fram med bussarna utan att behöva se ut som ett frågetecken. Jag visste vart de olika bussarna gick, hur man måste ropa när man ska av och vilken plats som är bäst att sitta på, beroende på hur långt man ska åka. Jag visste vad fou fou och saka saka var för maträtter och hur hinken ska användas när man duschar utan rinnande vatten i kranen. Det kändes som att tiden hade stannat och att jag var tillbaka där jag slutat. Samma känsla var det att flytta in i familjen igen, på mitt gamla rum. Det var som att komma hem till sig själv. Att träffa alla i familjen, alla vänner, ledare och barn igen var en enorm glädje. Det kändes inte som vi varit ifrån varandra de dryga två åren som hunnit gå. Vissa möten, leenden och kramar kommer jag alltid minnas! Känslan av att ha rest bort, men samtidigt kommit hem är svår att beskriva. Kort sagt kan jag sammanfatta det som en bra känsla. Jag ler med hela kroppen.

Home is where your heart is. Hemma kan vara mer än ett ställe och jag är glad att jag får ha det så. Det kommer bli en bra tid, de här månaderna som ligger framför mig, det är jag säker på. /Sara

Hej på er!

Den gångna veckan så bytte jag stad och land för att anta utmaningen som fotbollsvolontär i Kimpese. Staden/byn med sina 60 000 invånare ligger på landsbygden i grannlandet Kongo-Kinshasa. I Kimpese så har Gothia Cup och Missionskyrkan dragit igång en fotbollsskola som har 200 inskrivna barn och 15 ledare.  Jag tillbringade en vecka där med huvuduppgift att inspirera ledarna och barnen.

Vi tränade en hel del fotboll men det fanns också plats för teoretiska seminarier. Jag pratade vid ett tillfälle med ledarna om rollen att vara fotbollsmålvakt. Detta följdes sedan upp med en praktiskt målvaktsträning för alla ledare. 

Som vanligt så innebär ständigt arbetet möten med nya människor. Det var ett helt gäng med underbara människor i Kimpese och de ledarna som arbetar med barnen där är verkligen fantastiska. Vi arrangerade vid flera tillfällen övningar som berörde sociala aktiviteter och inte bara fotboll. Svenska klassiska samarbetsövningar och lekar (som t.ex “kom alla mina kycklingar”) gick verkligen hem hos kongoleserna.

Det starkaste mötet som berörde mig mest är dock ändå en man som jag träffade, vid namn Emy (bilden nedan). Han är i grunden utbildad pastor men jobbar inte som det eftersom han har så mycket annat för sig. Han är nämligen också bagare och har ett eget bageri. Samtidigt driver han ett internetcafé för att samla in pengar till det barnhem som han också ansvarar för. Han sitter också i fotbollsprojektets styrelse. Han går alltså upp mitt i natten och börjar baka bröd. Sedan slår han upp dörrarna till internetcaféet och när det stänger så ser han till att föräldralösa barn får tak över huvudet. Mitt i allt detta, när han har tid, svänger han förbi vår fotbollsanläggning och har ett vakande öga över verksamheten. Det är vid möten med sådana människor som man reflekterar över hur lite man själv gör och hur mycket man trots allt kan tillföra!

Nu går jag in i min slutfas gällande arbetet här i Kongo. Måndagen den 9 april lyfter nämligen mitt plan hem mot Europa igen. Det är med blandade känslor som jag nu försöker få ut så mycket som möjligt av de sista 14 dagarna. Jag inser hur många människor som jag har kommit nära och hur många jag kommer sakna. Ett som är säkert är att det kommer gråtas en del sorgetårar innan flyget lyfter men även en hel del glädjetårar när planet väl landar i Sverige.

Soliga och 36-gradiga hälsningar från Brazzaville,

Markus Everstrand

Hösten övergick till vinter, julen är över, nyår är firat, terminen är avslutad, eleverna har haft vinterlov, Kinas största högtid har avslutats och vårterminen har precis börjat. Tiden här i Kina har bara rusat förbi. I sex månader har vi nu bott, jobbat och studerat här. Vi har klarat av de största kulturkrockarna och hunnit anpassa oss till vårt liv här. Nu är det inte så speciellt längre att äta mat i matsalen, stå framför en hel klass och undervisa, går på stå-toaletter eller åka den skralliga bussarna in till staden. Det är inte heller så speciellt att det är folk överallt, vara på söndagsskolan eller köpa frukost på gatan.

Nu är vi tillbaka på skolan efter vinterlovet och vi är nästan mer trötta än innan lovet. Under lovet blev det nämligen nästan ingen vila för oss. Det började med två veckor i Dongbei i norra Kina med skolan lovsångsband. Efter det gjorde vi en resa tillsammans med en vän från USA till Yunnan i södra Kina för lovsångsband. Efter det gjorde vi en resa tillsammans med en vän från USA till Yunnan i södra Kina för att uppleva berg, vacker natur, en ofantligt häftig stjärnhimmel och frisk luft (vilket det är dåligt med i Wuhan). Sista veckan på lovet spenderade vi i Wenzhou på östkusten. Där besökte vi en kristenfamilj som är goda vänner till vår kontaktperson, vilka äger en förskola. Veckan spenderade vi med deras dotter som är jämnårig med oss. Hon visade oss alla bra ställen i staden och vi hade verkligen en jättebra vecka.

För er som inte vet det kan vi berätta att Kina är STORT. Under lovet reste vi som sagt kors och tvärs över landet och vi som trodde att vi hade anpassat oss till livet i Kina fick åter igen uppleva flertalet kulturkrockar. Även om vi reste inom landet var det som att resa från land till land. Alla ställen var olika. De hade sina egna dialekter i alla olika delar. Vädret var annorlunda. I norr var det väldigt kallt och det var vinterjacka, kängor, mössa och vantar som gällde. En vecka senare, när vi var i söder, var vädret mycket varmare och vi behövde endas klä oss i vårkläder. Även maten varierade mycket från de olika delarna. I norr var maten mycket inspirerad från Ryssland. Mycket surkål och råa grönsaker. Medan maten i öst nästan enbart bestod av skaldjur så som räkor, bläckfisk och musslor.
Vi är verkligen tacksamma att vi fick chansen att resa till de olika ställena, träffa nya fantastiska vänner och uppleva nya sidor av Kina.

Nu är vi tillbaka på skolan för att ha ett sista ryck innan det är dags att bege sig hemåt. Vi är färre lärare och också färre elever, men det innebär ändå att vi kommer ha fler klasser och mer ansvar denna termin. Inget oss emot dock eftersom det är väldigt roligt att ha lektioner med dem. Det är sista terminen för alla i år tre. Dataklassen har redan åkt till Shanghai för att jobba på ett företag. De som läser till förskolelärare har börjat jobba halvtid på ett närliggande dagis. Engelskaklassen studerar hårt till sina prov. Pianoklassen spelar mest piano hela tiden. Till sist har vi teologiklassen som har siktet inställt att studera vidare på någon pastorsutbildning, men först måste de klara av proven. Det är alltså mycket som händer på skolan och de flesta lärare är upptagna nästan jämt. Samtidigt oroar sig de flesta för framtiden eftersom det är dags att rekrytera nya elever till nästa år.

Vi tänkte avsluta med att dela med oss av en viktig lärdom vi har fått lära oss denna tid i Kina. Det har verkligen varit en omställning att flytta från lilla trygga Sverige till stora ovissa Kina. Kulturkrockarna har varit många och vi har många gånger varit frustrerad över att allt ”inte fungerar som det ska”. I dessa lägen har det varit skönt att kunna luta sig tillbaka och veta att Gud bär oss. Tron är en central och naturlig del i människornas liv här. Morgonbön, bordsbön, lovsång och kvällsbön är självklara delar i vardagen. Våra vänner här påminner oss ofta om att det är viktigt att leva helt och fullt som kristen. Att bjuda in Gud i alla situationer i livet. Vi har verkligen behövt lite till hundra procent på Gud när vi inte kan göra mer. Situationer som vi inte kan se någon lösning men på något vänster lyckas Gud lösa det. Som exempel då vi hade problem med våra visum och vi varken visste ut eller in. Det var bara att lägga allt i hans händer och lite på att han skulle lösa det, vilket han också gjorde.

Gud är god och det blir vi ständigt påminda om. Våra vänner här påminner oss också dagligen om hur viktigt det är att sedan tacka Gud för allt han gör för oss.

Be gärna med oss.
Gud välsigne er! 上帝保佑你
Lisa och Susanna
equmeniapraktikanter, Kina

Jag ryckte till och öppnade ögonen. Hade jag hört rätt? Var det verkligen en smäll? Fönstret hade öppnat sig och det var åter igen tyst. Jag satte mig upp i sängen och tittade ut genom fönstret. Då kom det igen fast denna gången var smällen kraftigare. Den öronbedövande smällande var helt overklig. Delar av taket rasade in och hela huset skakade. Jag trasslade mig ur mitt myggnät och gick ut i vardagsrummet. Jag möttes av min mamma som sprang förbi mig och vidare ut på gården. Jag frågade jag mina systrar gång på gång vad som egentligen händer. De svarade samma sak hela tiden: “Vi vet inte men det är säkert ingen fara”. Då small det igen. Tavlor från väggarna åkte ner, glas sprack och ytterligare delar av taket rasade in. Mamma kom inspringandes igen i huset: “Människor springer till höger och vänster men ingen vet någonting”.

Nu vet vi. De säger att det var en olycka och jag hoppas innerligt att de har rätt. Ett vapenförråd började brinna och en serie explosioner utbröt. Mängder av människoliv har skördats och tusentals är skadade. De tv-bilder som visas från kongolesiska lokalkanaler är  så hemska att se. Psykiskt är vi alla omskakade men fysiskt mår vi bra. Dagen efter känns allt så overkligt. Att veta att delar av staden helt och hållet har förstörts, det är fullständigt obegripligt.

Igår kväll avslutades dagen men en bönestund hemma i min kongolesiska familj. Jag skulle vilja uppmana er där hemma att göra detsamma. Kongo är i chock och människor har fått vibbar från tidigare krig. Be för Kongo, dess befolkning och landets framtid.

Hälsningar Markus Everstrand, Brazzaville.

Förra veckan spenderade vi på en av världens lägsta platser, Jeriko. Det var en väldigt bra vecka och jag trivdes i Jeriko. Jeriko ligger nästan 300 meter under havsnivån vilket gör den till den lägst befolkade platsen i världen. Detta gör att klimatet i Jeriko är varmare än i Betlehem, något vi tyckte var väldigt skönt.

Under veckan i Jeriko bodde vi tillsammans med nio tjejer som pluggar på YMCA där. Vi delade rum med tre tjejer vilket var roligt och intressant. Dagarna började klockan 6, då deras lärare väckte oss genom att tända taklampan. Klockan 7 kom bussen för att hämta oss allihop. Några minuter innan bussen kom var det gött att gå ut och njuta av det fina vädret och utsikten över öknen.

Dagarna fortsatte sedan på SIRA-skolan där vi hjälpte till med lite olika saker. Vi hjälpte bland annat till med engelskan och med att göra material. Vi fick också följa med klasserna när de gick ut i Jeriko för att titta på samhället för att lära sig om närsamhället.

I Jeriko har skolan helg på fredag och söndag så då var vi lediga. På fredagen passade vi på att åka till Masada. Masada ligger på en hög platå, högt över Döda Havet och där finns ruinerna av ett fort som byggdes någon gång mellan 103 och 76 f. Kr. När vi kom fram tog vi linbanan upp till det som var fortet, och vi möttes av en jättefin utsikt över Döda Havet och Jordandalen.

Lördagen var vår sista dag i Jeriko för den här gången och efter att skolan slutat passade vi på att köpa med oss lite av den goda frukt som finns i Jeriko.

/Gabriella

Förra veckan avgjordes afrikanska mästerskapen som i år spelats i Gabon och Ekvatorial Guinea. Zambia var laget som gick segrande ur årets upplaga och bara det var en stor händelse och en fantastisk historia i sig. Men jag tänker i detta inlägg inte gå in på resultat, bra matcher, straffmissar och målvaktstabbar. Jag tänker försöka beskriva hur det kan gå till när man följer turneringen på samma kontinent, i grannlandet till ett av värdnationerna. För även om Kongo missade att kvalificera sig, så har många av kongoleserna ändå följt mästerskapet slaviskt och jubel och rop av förtvivlan har ekat i kvarteren.

Det finns flera sätt av följa matcherna på. Första matchen jag såg var på en kongoles innegård, i ett skjul med svart byggplast och tre TV-apparater. Inträdet var 200 cfa, alltså ca 3 kronor och man fick verkligen valuta för pengarna, då man fick se tre matcher samtidigt: Spanska ligan, engelska ligan och så en kvalmatch i afrikanska mästerskapet. Svetten rann, då det var på eftermiddagen och solen stekte utanför. Tältet var fyllt till bredden och utanför, på innegården satt frun i huset och tvättade kläder. Efter lite luft i halvlek fick vi reda på att det bakom tältet fanns tre TV-apparater till, men då under bar himmel. Där valde vi att spendera andra halvlek, då vi såg Elfenbenskusten spela hem matchen.

De flesta av matcherna som jag kollade på, såg jag hemma i vardagsrummet hos min värdfamilj. Oftast var det pappan och jag som kollade och ibland lillbrorsan också. Min pappa är för rolig. Det var spelarnas frisyrer som kommenterades flitigast, men han spekulerade även vilt i vilket utav lagen som skulle vinna och hann bytte ofta sida flera gånger under matchen, allt eftersom matchen svängde fram och tillbaka. Dock avslutades varje match med ett ” Vad var det jag sa..” Men han hade ju redan nämnt alla tänkbara slutresultat, så inte var det så konstigt att han lyckades pricka rätt på det någon gång under matchen. En match hemma var speciell. Elen gick och kom tillbaka tre gånger. Första avbrottet var lite längre och varade under några minuter. Redan då tänkte jag ge upp och istället gå och lägga mig, men när elen sen kom tillbaka ekade glädjetjuten i kvarteret, för att sedan snabbt därpå följas av uppgivna, frustrerade skrik när den lika snabbt som den kommit tillbaka försvann igen. För att åter igen komma tillbaka och försvinna och hinna komma igen inom loppet av några minuter, för att sedan hålla i sig tills dess att domaren blåst av matchen och det var läggdags.

Finalen avslutades verkligen som en grande finale bör, tillsammans med flera andra utomhus med storbilds-TV. Tillsammans med volontärgänget tog jag mig till Bacongo, där det under mästerskapet funnits en stor duk, de visat matchen på. Tillsammans med tusentals kongoleser följde vi matchen. Det var folk överallt, på bilar, på trottoarerna, på stora fältet framför skärmen, mitt i vägen, ja överallt. Häftig inramning minst sagt.

Det är mycket fotboll nu, vilket det väl ska vara för en fotbollsvolontär. De få dagar som vi inte har något med fotboll på schemat och är lediga får man snabbt abstinens och tänker:

- Vad roligt det vore att spela lite fotboll idag…

Och tar man sig dessa dagar inte någonstans för att spela själv kan det med stor sannolikhet ändå bli till att följa någon match från sidlinjen eller framför TV’n. Behöver jag säga att jag trivs? 

/Sara