Den 15-16 maj hade jag förmånen att få vara med på Sveriges Kristna Råds (SKR) årsmöte. Ett par maxade dagar som bland annat innehöll gudstjänster från alla fyra kyrkofamiljer som finns representerade i SKR (katolska, lutherska, frikyrkliga och ortodoxa). Det fick mig att börja grunna på det här med gudstjänster i våra sammanhang. Vad är det egentligen? Och varför håller vi på?

Häromdagen hörde jag en pastor som berättade om hur hens konfirmander en gång fick i uppgift att utforma en gudstjänst. De fick göra hur som helst! Efter mycket planerande så slutade det med att gudstjänsten såg precis ut som de brukar göra – med undantaget att de ville ha elgitarr istället för orgel till sångerna.

Och pastorn tyckte det var så roligt. Det var ju som ett bevis på att formerna för gudstjänsten är bra och funkar precis som de är – till och med ungdomarna kom ju fram till samma form när de fick göra precis som de ville.

Jag har hört sådana historier ett antal gånger. Jag har varit en av konfirmander som fick i uppgift att utforma en gudstjänst och hamnat precis där.

Men jag tycker slutsatsen haltar.

Att ungdomarnas gudstjänst blir som gudstjänster är mest tycker inte jag behöver betyda att det är den ”rätta” formen. (Oklart om det finns någon sådan). Det kan göra det, men det behöver inte göra det.

Kan det kanske vara såhär istället?

En ung person som kanske dessutom är ny i kyrkan får i uppgift att forma något som kallas gudstjänst. Ganska ofta sker utan att man innan dess haft något djuplodande samtal om vad det egentligen är att fira gudstjänst. Så var det för mig när jag var konfirmand. De olika delarna: bön, bibelläsning, predikan, sånger etc. är kanske fortfarande lite svårgreppbara och oklara. Vad har de för funktion egentligen?

Istället tänker man sig att ungdomarna i egenskap av att vara just unga ska ha alla svaren. Ska kunna tänka utifrån ett vitt papper och komma på något som aldrig tidigare gjorts. Svårt? Ja, det var det för min del i alla fall.

Jag tror nämligen inte att förnyelse och nytänkande per automatik är egenskaper som man är bäst på när man är ung. Det skulle ju kunna vara så att det faktum att man varit med länge i kyrkan, har reflekterat och samtalat om tro med andra, har upplevt Gud i olika sammanhang – att det är då som man kan fundera på vad det egentligen är att fira gudstjänst. Vad som är viktigt och vad som är något annat.

Jag tror nämligen inte att man per automatik är fast i ”gamla hjulspår” bara för att man gått lite längre på livets väg.

Min dröm är att vi i församlingen kan sitta ner och prata om det som faktiskt är viktigt i livet. Jag har en bra bit kvar innan jag är där. Jag är alldeles för blyg för att våga fråga – i alla fall helt utan uppmuntran.

Men när de där samtalen blir av (jag har fått vara med om det några sällsynta, fantastiska gånger)– när vi till exempel pratar om vad vi egentligen gör när vi firar gudstjänst. Då känns det som att vi tar stora kliv framåt.

Då kan vi förhoppningsvis röra oss bortom diskussioner om orgel eller inte, om ”modern lovsång” eller inte, om macka eller kaka efteråt och istället ägna oss åt frågor som faktiskt rör det vi tror på.

Under Kristihimmelfärdshelgen styrde jag och sådär 1000 andra våra steg mot karlstad för Gemensam Framtids kyrkokonferens.

Jag värmde upp lite med att hälsa på de nyss hemkomna deltagarna och ledarna i Apostlagärningarna 29:s Indienkurs. Läs till exempel om Simon som för femte gången var med på en Apg-skola.

Men sedan var det alltså dags för kyrkokonferens. Fyra fullsmäckade dagar med förhandlingar, seminarier, gudstjänster, caféhäng och massor med härliga människor.

Stora och viktig frågor diskuterades. Bland annat hur vi som kyrkan kan stödja kristna i Mellanöstern och hur vi kan jobba för att göra Barnkonventionen till lag i Sverige.

Den mest hajpade frågan var dock namnet. Vad ska vår nybildade kyrka heta?

Efter påverkanstorget ledde förslaget Gemensam Kyrka till synes överlägset.

Under debattens gång var det som att något hände. Fler och fler talade för Equmeniakyrkan och när beslutet väl togs var det en överväldigande majoritet som ställde sig bakom det förslaget. Långt fler än den nödvändiga 2/3-majoriteten.

Jag satt där och kände mig så glad och stolt över att medlemmar i församlingar runt om i landet, gamla och unga, uttryckte en sådan vilja att höra ihop med equmenia. Att verkligen sätta barn och unga i centrum och låta dem gå före.

Om du vill se sändningarna från debatten eller någon annan del av kyrkokonferensen så finns de här.

Nu kör vi – Equmeniakyrkan!

I juni 2011 hade vi i equmenia den stora glädjen att få vara med vid bildandet av en kyrka i Sverige. Gemensam Framtid börjar nu ta form och vi ser hur den nya kyrkan växer fram.

Vi ser dock med oro på den utdragna avvecklingsprocessen av bildarsamfunden. En process som riskerar att dränera engagemang och resurser från den nya kyrkan vi bygger tillsammans.

När beslutet att bilda Gemensam Framtid var fattat valde vi i equmenia att gå vidare genom att gå från federation till en gemensam organisation. En nödvändig konsekvens av det var att samordna beslutsprocesserna i styrelserna. Samma princip borde kunna appliceras på Gemensam Framtid, som bildades ett år innan equmenia

Av egen erfarenhet vet vi att en snabb och sammanhållen avvecklings- och samordningsprocess underlättar starten på en ny rörelse. Vi har valt att samordna styrelserna för bildarorganisationerna och equmenia. För oss innebär det att equmenias arbetsutskott även utgör styrelser för SMU, SBUF och MKU så länge de behöver finnas kvar. Det här är en modell som fungerat  bra för oss och vi bidrar gärna med våra erfarenheter i ert fortsatta arbete.

Nu vill vi ha en kyrka att förhålla oss till. Den kyrkan är Gemensam Framtid. Det är dags att förverkliga de beslut som församlingarna har fattat!

Undertecknat

equmenias styrelse

Jag har börjat föra bönedagbok. Ett litet svart häfte med blanka blad där jag skriver upp vad jag vill tacka för, det jag vill be om förlåtelse fö och rdet jag vill be för och om.

Helt ärligt så blir det mest av det sistnämnda. Men jag försöker. En klok vän lärde mig en ramsa – jag försöker tänka på den ibland för att ine snöa in i önskeliste-tänket vad gäller bön.

Den går såhär: tack för mitt lov.

Det handlar helt enkelt att börja med att tacka. För att det fantastiska som är Gud och för allt det fantastiska som Gud gör. Det andra ordet påminner om att be för människor och händelser. Att lyfta upp det inför Gud och lämna över det i Guds trygga händer. Det tredje ordet pekar på att be för det som rör mig. Det sista är en hjälp att komma ihåg att ge ära till Gud.

För mig är det inte alltid det lättaste att komma ihåg alla delarna när det som ligger närmast mig känns mest akut. Då tar jag fram min lilla ramsa och påminns om att lyfta blicken. Att se vidare.

Jag kommer och tänka på en Psaltarpsalm, Ps 8:5-10

Ja, tänk att få tro på en sådan Gud.

Imorse satt jag och slösurfade lite på facebook. Jag råkade få syn på en blänkare från blipastor.nu om gästbloggaren Anna Lähnns inlägg Pastor med funktionshinder och blev så berörd.

Berörd av den ärliga berättelsen om en smärtsam sjukdom.  Berörd av Guds förmåga att alltid vara större än vi tror. Berörd över att tjänst för Gud inte är en mall som bara en del passar in i.

Läs den du också. Vi behöver fler sådana exempel i kyrkan.

Så tack Anna för att du delade med dig.

Idag har jag anmält mig till Gemensam Framtids kyrkokonferens. Den kommer gå av stapeln den 9 – 12 maj i Karlstad.

Jag tror man måste vara lite udda för att jobba heltid som ordförande. Och en av de udda egenskaper jag har är att jag tycker årsmöten är roliga. Tolka mig rätt här. Torra årsmöten där jag inte bryr mig om utgången är för mig helt ointressanta. Men det här – Gemensam Framtids kyrkokonferens – det är något helt annat.

Det är en av de största mötesplatserna under året för männskor engagerade i Gemensam Framtid. Det är en samling för personer som brinner för kyrkan och vill att fler ska få höra talas om Jesus. Det är här viktiga möten äger rum; runt lunchbord, på berättarseminarier, i korridorer, under förhandlingar….

Det känns så fint att få vara med, tycker jag. Det känns så fint att få företräda equmenia – Gemensam Framtids ungdomsorganisation.

Så jag hoppas verkligen vi blir många som vill träffas i Karlstad under några dagar i början av maj. För tänk vad roligt det kommer bli!

Igår var jag en sväng till Jönköping och Södra Vätterbygdens folkhögskola. Som del av kursen i ledarskapsmetodik på Bibellinjen där bjuder skolan in personal och liknande (sådana som jag) från equmenias nationella kansli för att komma och hålla en föreläsning. Och nu hade turen kommit till mig.

Det var en lite ovan känsla att stiga in i Bibellinjens klassrum. I ett huj förflyttades jag till Karl Johan Skolan i Örebro där jag spenderade högstadiet. På tavlan längst fram i klassrummet stod påminnelser om att hänga upp stolarna på onsdagarna och på väggarna satt kort på alla elever på Bibellinjen.

Men eleverna som troppade in i klassrummet lagom till kl 13 då passet skulle börja var långt ifrån sömninga högstadiekids. Här har vi ett gäng taggade, kloka och intresserade unga vuxna.

De ger mig hopp!

Så tack Södra Vätterbygdens folkhögskola för att jag fick komma och hälsa på!

En gång i höstas lovade jag att publicera ett blogginlägg om vad ett stag är och hur man gör om man vill vara med in ett sådant.

Av någon anledning så har det inte blivit av, men nuså!

Först och främst kan en liten ordförklaring vara på sin plats. Ordet stag är en förkortning av begreppet strategiskt arbetsgrupp.

På nationell nivå i equmenia finns fem sådana arbetsgrupper, ett för varje verksamhetsområde som equmenia jobbar med.

Följaktligen finns det:

Scoutstaget

Internationella staget

Barn-och ungdomsstaget

Musikstaget

Idrottsstaget

Numera finns det dessutom ett dansutskott som ingår i musikstagets arbete.

Stagens uppgifter ser lite olika ut, beroende på verksamhetsområde. Scoutstaget har exempelvis mycket kontakt med Scouterna Riksorganisationen och andra organisationer som bedriver scoutverksamhet. Just nu är de till exempel på gång med att starta ett närmare samarbete med Salt (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens ungdomsorganisation).

Internationella staget jobbar en hel del med våra kompiskyrkor runt om i världen. De är till exempel involverade i kurser för scoutledare från kompiskyrkorna som kommer att genomföras i samband med riksscoutlägret Trampolin i sommar.

Om du vill veta mer om exakt vad varje stag håller på med just nu så är det bara att kontakta någon av equmenias koordinatorer (prata med Samuel som är idrottskoordinator om idrottsstaget, Atle Svanberg som är scoutkoordinator om scoutstaget osv..)

Gemensamt för alla stag är att de är med och arbetar fram equmenias verksamhet. I stagen kläcks idéer på vad equmenia borde fokusera på i framtiden. Idéer som tillslut hamnar i förslaget till verksamhetsplan som sedan alla medlemmar är med och bestämmer om på equmenias riksstämma.

Stagens medlemmar väljs av equmenias styrelse. Men eftersom equmenias styrelse inte känner alla fantastiska medlemmar som skulle kunna vara med i stagen så behövs det hjälp med att förmedla kontakter.

Vill du vara med i ett stag? Jätteroligt, i så fall! Släng iväg ett mail till ida.hennerdal@equmenia.se eller twittra på @idahennerdal

Just nu är det särskilt Scoutstaget som söker nya medlemmar. Kanske är det du!

På lördag är det dags. Det sista bildarmötet för equmenias och Gemensam Framtids regioner. Då bildas equmenia Stockholm. Är du i Stockholmsområdet är det bara att dyka in i Norrmalmskyrkan kl 13 på lördag och vara med. Mer info hittar du här!

Jag har haft det stora nöjet att få vara med på två bildarmöten hittils, equmenia Mitt och equmenia Väst. Och den känsla jag bär med mig därifrån är så härlig. Det finns engergi, vilja och engagemang. Det finns en önskan att ta med sig det bästa man gjort hittils, lämna resten och bygga nytt.

På varje bildarmöte har det valts en regional styrelse för equmeniaregionen. De är värda all heder, dessa styrelseledamöter. De har svarat på uppmaningen: kom och var med, vi bygger något nytt tillsammans!

Allt är inte klart än, det finns ingen som kan med 100-procents säkerhet sia om framtiden (förutom Gud då men han brukar hölja det lite i dunkel, är min erfarenhet) men det roliga är ju att vi formar och bygger tillsammans.

Vi kommer inte att bli klara, och det är så det ska vara.

Jag vet att vi är många som jobbat hårt inför de här bildarmötena. Allt från personerna som bokat lokaler, fixat fika och riggat ljud till seminariehållare, kyrkoledare och andra. För att inte tala om alla de från föreningarna och församlingarna som varit deltagit i mötena. Och just därför är det så härligt att mötas av den goda stämning som varit hittils på alla bildarmötena (de jag inte varit på själv har jag fått rapporter från så jag vet .

Den 1 september tar de nya regionerna över verksamheten från de gamla distrikten, då kör vi igång på riktigt!

Och nej, jag menar inte att ni borde springa milen oftare, gå på fler jympapass eller slita ut fler träningsbyxor.

Jag pratar om motioner till riksstämman. Det börjar nämligen dra ihop sig. Än så länge är det ganska gott om tid. Motionerna ska enligt stadgarna vara inne senast tre månader innan riksstämman startar. I år betyder det den 6 mars. Men då ska man också komma ihåg att februari är en ovanligt kort månad.

Motioner är viktiga för en rörelse. Bakom en motion finns engagemang, vilja och en övetygelse om att vi kan göra saker tillsammans. Motioner är helt enkelt förslag som kommer från någon av equmenias medlemmar, lokalföreningar eller regioner. De består av en text som förklarar bakgrunden till förslaget och minst en att-sats.

Till exempel:

Vi i XXX-föreningen tycker att det pratas alldeles för lite om morätter i equmenia. Morötterna lever en undanskymd tillvaro och de förtjänar att få mer uppmärksamhet. Vi tycker att morötter är gott och nyttigt och något som alla borde äta mer av. Vi föreslår därför:

att riksstämman ger equmenias styrelse i uppdrag att formulera ett dokument innehållande en uppräkning av fördelarna med morotsätande och uppmaningar till lokalföreningarna inom equmenia att äta mer morötter  och presentera den på nästa riksstämma

Det sista där är alltså att-satsen. Den ska innehålla ett klart och tydligt förslag på vad man vill få gjort och vem man vill ska göra det. Ju tydligare desto bättre!

Så vad väntar du på? Motionera mera!

Ja, det var precis vad det var. Länge sedan jag skrev här senast. Det kom en jul och en fullproppad januari emellan. Men nuså, nu tar vi nya tag!

Nu har en ny termin dragit igång. Igår var jag på scouterna för andra gången det här året. Det är så fint att få komma till Abrhamsbergskyrkan på onsdagskvällarna och träffa alla taggade scouter.

Det märks på en massa andra sätt också att ett nytt år har dragit igång. Alla de där sakerna som verkade så långt borta på andra sidan julen är här. En av de sakerna är arbetet med att ta fram förslag på vilka som ska bli regionala kyrkoledare i Gemensam Framtid. Vi startade visserligen det arbetet redan i höstas men nu är det mer skrapt läge.

I gårdagens Sändaren publicerades namnen på de som står till förfogande (och har meddelat att de vill vara offentliga) till någon av de sju poster som regional kyrkoledare som ska väljas på Gemensam Framtids kyrkokonferens senare i år. Jag har den stora förmånen att få vara med i den arbetsgrupp som förbereder valet av regionala kyrkoledare.

För det här är ett viktigt val. Även om vi inte ska fastna i personfixering och tro att en person är avgörande för kyrkans framtid så tror jag faktiskt att det spelar roll vilka våra ledare är. De kan vara med och sätta tonen för rörelsen. De kan inte göra det själva, vi är en stor rörelse men många aktiva medlemmar som alla är otroligt viktiga för helheten, men de har en roll att spela.

Det känns spännande att få vara aktiv i den här rörelsen. En rörelse där mina scouter som träffas på onsdagarna har en lika självklar plats som de framtida regionala kyrkoledarna.

Nu närmar sig julen. Tidningar, twitter, tv och annat fylls av bilder och berättelser om jul. Det är snö, advent och julgodis, paket och julgranar om vartannat. Och den numera självklara diskussionen om kristendomens plats i skolavslutningarna. I år har den fått lite ovanligt stora proportioner. Skolverket har verkligen ansträngt sig och benat ut saker och ting… eller inte. Antje Jackelén, biskop i Lunds stift, skrev en riktigt bra debattartikel på ämnet för någon vecka sedan.
 

Men mest är det stress. Det skrivs spaltmeter och pratas i det oändliga om hur stressade vi är inför julhelgen. Om hur mycket vi ska hinna med och hur konsumtionsinriktad julen är. Och så är det, för alldeles för många. Alldeles för många jagar runt, gör av med oplanerat mycket pengar, försöker få hela livet att bli sådär fantastiskt under några dagar i slutet av december. Och känner sig stressade.

Men jag vägrar tro att den känslan är självklar. För i år mer än andra år har jag märkt att jag blir stressad för stressandets skull. För mig är det framför allt inte förberedelserna som gör att tiden känns för kort och dagarna för få. Det är det ständiga snacket och upplysningarna från tidningar och annat som talar om för mig precis hur jag känner. Eller borde känna. Tills slut blir det en självuppfyllande profetia. Var jag inte stressad när första adventsljuset tändes för första gången i år så blir jag det garanterat av alla rubriker som hoppar på mig och talar om för mig hur stressad jag är. Det blir som en meta-stress. Som att allt det fantastiska som är december, advent och jul döljs under ett tjockt lager av Så blir du av med julstressen. Som om det vore en naturlag, en självklarhet som inträder så fort november går över till december.

Det behöver inte vara så! Jag skulle vilja ta tillbaka kontrollen över min decembermånad, över mina julförberedelser. Faktiskt strunta över att jag ”borde” känna mig stressad och jäktad. Faktiskt tycka att det är roligt att handla julklappar, att hugga julgranar och gå på julfester.

Men så är jag kanske bara en oförstående, ung människa utan något hus, någon bil eller några barn.

Gode Gud, skänk lite julfrid över de som behöver det bäst de kommande dagarna. Amen.

December har knappt börjat och redan känns det som att julafton är imogon, ungefär. Jag borde verkligen bli bättre på det där med carpe diem och att leva i nuet. Det går ibland, som i helgen till exempel. Jag var i Hälsingland, närmare bestämt i Älgnäs, för den årliga granhuggarhajken med scoutledarna i Abrahasmbergskyrkans Ungom där jag är med. Det var precis sådär vintrigt och härligt som jag hoppats på. Det var också väldigt bra uppladdning inför en intentiv decembermånad. Det går liksom inte att tänka på så mycket annat när man pulsar fram i en halvmeter snö med två julgranar släpandes efter. Och så blir man sådär härligt trött. Här är hela gänget som var med:

Sedan jag skrev här har sådär 40 equmeniascouter och jag varit iväg på Scouterna Riksorganisationens första stämma, Demokratijamboreen. Det var en fantastisk helg där ca 1000 scouter från hela landet samlades för att bestäma vad Scouterna ska hålla på med de kommande två åren. Det kändes lite som en stor släktträff. Några är som kusinerna man träffat en massa gånger  och andra är någons ingifta moster eller farbror som man bara träffat någon gång när man var jätteliten. Roligt, helt enkelt!

Scouterna har förresten precis lanserat en ny hemsida. Kolla in den!

Igår fylldes mitt flöde på twitter och facebook med bilder och kommentarer från en massa fantastiska första adventsgudstjänster runt om i landet. Och jag fick sjunga Gå Sion, din konung att möta för full hals i Abrahamsbergskyrkan.  Så nu börjar jag få julfeeling.

Glad advent på er!

Länge sedan den hände något här nu. Saker och ting går lite i perioder.

Den senaste veckan har jag åkt mycket tåg. I torsdags var jag en sväng i Karlskoga bland annat för att vara med på Karlskoga folkhögskolas 130-årsjubeleeum. Det är en riktigt fräsch 130-åring kan jag säga. Känns väldigt bra att det finns så mycket bra verksamhet och kompetens inom rörelsen! Jag var också på besök hos Karlskoga SMU. Viktiga samtal om vad det innebär att vara förening och, inte minst, fick jag hjälpa till att göra äppelringar tillsammans med scouterna.

I helgen som var hade vi möte med equmenias nationella styrelse. Det känns så fint att träffas och prata om hur vi vill att equmenia ska bli ännu bättre. Den här gången låg mycket fokus på nästa års verksamhetsplan, alltså den som är för 2013/2014. Vi pratade också en hel del om regionerna och regionstyrelserna.

Appropå regionerna. Det snurrar i mitt huvud mest hela tiden numera. På lördag är det dags för det första Bildarmötet, då ska equmenia Mitt bildas! Det känns fantastiskt att det är dags! På Gemensam Framtids hemsida finns all tillgänglig information om Bildarmötena och regionerna. Där publiceras också förslagen till regionstyrelserna. Nu kan du gå in och läsa om de som föreslås att sitta i equmenia Mitts styrelse. Men det är inte för sent att nominera! Det är ju fler än equmenia Mitt som behöver en styrelse. Klara Holmin, ordförande för equmenia nomineringskommitté, har skrivit en riktigt bra insändare i den här veckans Sändaren. Läs den, inspireras av den och ta den på allvar. Alla gåvor behövs och tillsammans kan vi bygga något fantastiskt!

Ni har väl inte missat att den 18 oktober (imorgon) är dagen för Fairtrades stora fikautmaning?

Det går helt enkelt ut på att så många som möjligt ska fika på fairtradeprodukter, för att uppmärksamma vikten av just rättvis handel.

På Fairtrades hemsida kan du läsa mer och anmäla dig till utmaningen.

Häng på! Fika är bra, Fairtrade är bra. Det kan inte bli fel!