Nu är det inte långt kvar. Det börjar kännas. Snart är det riksstämma.

Mailboxen fylls av frågor och trådar som ska knytas ihop, sista-minuten-kollar och annat. Men snart är det dags på riktigt.

Det känns lite speciellt. Jag har varit med på några riksstämmor nu. Men aldrig i den här rollen. Aldrig som ordförande för equmenia. Nytt men ändå hemtamt, på något sätt.

Jag är ju lite nördig i det att jag tycker det är jättekul med årsmöten. Det är en viss spänning i luften. Lite ovisshet om hur det kommer gå, vilka frågor som kommer diskuteras mest, vad det blir för beslut.

Lokalgruppen i Göteborg som skött det allra mesta av den praktiska planeringen har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. En snabb titt på programmet säger att det kommer bli en fullspäckad helg.

Så nu tänker jag börja ladda ordentligt för Mer 13.

Vi ses i Göteborg!

Den 15-16 maj hade jag förmånen att få vara med på Sveriges Kristna Råds (SKR) årsmöte. Ett par maxade dagar som bland annat innehöll gudstjänster från alla fyra kyrkofamiljer som finns representerade i SKR (katolska, lutherska, frikyrkliga och ortodoxa). Det fick mig att börja grunna på det här med gudstjänster i våra sammanhang. Vad är det egentligen? Och varför håller vi på?

Häromdagen hörde jag en pastor som berättade om hur hens konfirmander en gång fick i uppgift att utforma en gudstjänst. De fick göra hur som helst! Efter mycket planerande så slutade det med att gudstjänsten såg precis ut som de brukar göra – med undantaget att de ville ha elgitarr istället för orgel till sångerna.

Och pastorn tyckte det var så roligt. Det var ju som ett bevis på att formerna för gudstjänsten är bra och funkar precis som de är – till och med ungdomarna kom ju fram till samma form när de fick göra precis som de ville.

Jag har hört sådana historier ett antal gånger. Jag har varit en av konfirmander som fick i uppgift att utforma en gudstjänst och hamnat precis där.

Men jag tycker slutsatsen haltar.

Att ungdomarnas gudstjänst blir som gudstjänster är mest tycker inte jag behöver betyda att det är den ”rätta” formen. (Oklart om det finns någon sådan). Det kan göra det, men det behöver inte göra det.

Kan det kanske vara såhär istället?

En ung person som kanske dessutom är ny i kyrkan får i uppgift att forma något som kallas gudstjänst. Ganska ofta sker utan att man innan dess haft något djuplodande samtal om vad det egentligen är att fira gudstjänst. Så var det för mig när jag var konfirmand. De olika delarna: bön, bibelläsning, predikan, sånger etc. är kanske fortfarande lite svårgreppbara och oklara. Vad har de för funktion egentligen?

Istället tänker man sig att ungdomarna i egenskap av att vara just unga ska ha alla svaren. Ska kunna tänka utifrån ett vitt papper och komma på något som aldrig tidigare gjorts. Svårt? Ja, det var det för min del i alla fall.

Jag tror nämligen inte att förnyelse och nytänkande per automatik är egenskaper som man är bäst på när man är ung. Det skulle ju kunna vara så att det faktum att man varit med länge i kyrkan, har reflekterat och samtalat om tro med andra, har upplevt Gud i olika sammanhang – att det är då som man kan fundera på vad det egentligen är att fira gudstjänst. Vad som är viktigt och vad som är något annat.

Jag tror nämligen inte att man per automatik är fast i ”gamla hjulspår” bara för att man gått lite längre på livets väg.

Min dröm är att vi i församlingen kan sitta ner och prata om det som faktiskt är viktigt i livet. Jag har en bra bit kvar innan jag är där. Jag är alldeles för blyg för att våga fråga – i alla fall helt utan uppmuntran.

Men när de där samtalen blir av (jag har fått vara med om det några sällsynta, fantastiska gånger)– när vi till exempel pratar om vad vi egentligen gör när vi firar gudstjänst. Då känns det som att vi tar stora kliv framåt.

Då kan vi förhoppningsvis röra oss bortom diskussioner om orgel eller inte, om ”modern lovsång” eller inte, om macka eller kaka efteråt och istället ägna oss åt frågor som faktiskt rör det vi tror på.

Under Kristihimmelfärdshelgen styrde jag och sådär 1000 andra våra steg mot karlstad för Gemensam Framtids kyrkokonferens.

Jag värmde upp lite med att hälsa på de nyss hemkomna deltagarna och ledarna i Apostlagärningarna 29:s Indienkurs. Läs till exempel om Simon som för femte gången var med på en Apg-skola.

Men sedan var det alltså dags för kyrkokonferens. Fyra fullsmäckade dagar med förhandlingar, seminarier, gudstjänster, caféhäng och massor med härliga människor.

Stora och viktig frågor diskuterades. Bland annat hur vi som kyrkan kan stödja kristna i Mellanöstern och hur vi kan jobba för att göra Barnkonventionen till lag i Sverige.

Den mest hajpade frågan var dock namnet. Vad ska vår nybildade kyrka heta?

Efter påverkanstorget ledde förslaget Gemensam Kyrka till synes överlägset.

Under debattens gång var det som att något hände. Fler och fler talade för Equmeniakyrkan och när beslutet väl togs var det en överväldigande majoritet som ställde sig bakom det förslaget. Långt fler än den nödvändiga 2/3-majoriteten.

Jag satt där och kände mig så glad och stolt över att medlemmar i församlingar runt om i landet, gamla och unga, uttryckte en sådan vilja att höra ihop med equmenia. Att verkligen sätta barn och unga i centrum och låta dem gå före.

Om du vill se sändningarna från debatten eller någon annan del av kyrkokonferensen så finns de här.

Nu kör vi – Equmeniakyrkan!

I juni 2011 hade vi i equmenia den stora glädjen att få vara med vid bildandet av en kyrka i Sverige. Gemensam Framtid börjar nu ta form och vi ser hur den nya kyrkan växer fram.

Vi ser dock med oro på den utdragna avvecklingsprocessen av bildarsamfunden. En process som riskerar att dränera engagemang och resurser från den nya kyrkan vi bygger tillsammans.

När beslutet att bilda Gemensam Framtid var fattat valde vi i equmenia att gå vidare genom att gå från federation till en gemensam organisation. En nödvändig konsekvens av det var att samordna beslutsprocesserna i styrelserna. Samma princip borde kunna appliceras på Gemensam Framtid, som bildades ett år innan equmenia

Av egen erfarenhet vet vi att en snabb och sammanhållen avvecklings- och samordningsprocess underlättar starten på en ny rörelse. Vi har valt att samordna styrelserna för bildarorganisationerna och equmenia. För oss innebär det att equmenias arbetsutskott även utgör styrelser för SMU, SBUF och MKU så länge de behöver finnas kvar. Det här är en modell som fungerat  bra för oss och vi bidrar gärna med våra erfarenheter i ert fortsatta arbete.

Nu vill vi ha en kyrka att förhålla oss till. Den kyrkan är Gemensam Framtid. Det är dags att förverkliga de beslut som församlingarna har fattat!

Undertecknat

equmenias styrelse

Hej! Här kommer en liten hälsning från Fellingsbro.

Vi börjar med dagens citat. Tobias när han ber för maten han själv just har lagat: ”Välsigna dem som har gjort maten.”

Här är läget bra. I fredags kom vi tillbaks från en härlig och givande kursvecka på Karlskoga Folkhögskola. Vi drog igång här i Fellingsbro direkt på fredagen med fredagsgänget, som är en aktivitet för barn som går i trean och uppåt. Vi började som vanligt kvällen med en andakt, och den här gången pratade vi om att Jesus dog och uppstod och vad det betyder för oss. Det blev en bra stund och jag är verkligen så glad och tacksam över de fina barn och ungdomar vi har hos oss. Efter andakten hade vi norskt OS med några galna grenar. Ryssland vann.

I söndags var det gudstjänst som vanligt och denna gång var det en pakistansk evangelist som predikade. Idag, tisdag har vi har vi haft svenskundervisning och i skrivande stund är Tobias nere på scouterna.

Svenskundervisning i Ängebyrkyrkan!

Jag vill bara kort också berätta om nåt som hände för lite längre sen. Vi hade då Sen kväll med Gud, vilket är en gemensam ungdomskväll med flera andra kyrkor i kommunen. Denna gång var vi för första gången i Fellingsbro. Det kom cirka femtio personer till vår kyrka, från Lindesberg, Frövi och Fellingsbro (och kanske någon annanstans). Vi hade tema ”Utvald” på kvällen, att vi alla är utvalda till att vara Guds barn. Det blev ett fint möte med stark gudsnärvaro. Efter mötet spelades det pingis, fikades det, och samtalades det. Det blev en mycket lyckad kväll. Tack Gud!

Det blev en liten vardagsinblick i vårt liv här i Fellingsbro. Fortsätt vara med oss i bön.

Tack för oss! /Julia

Just nu går tiden alldeles för fort och känslan av att vara otillräcklig kommer smygandes. Tillsammans med de coacher och andra kollegor  inom projektet har vi haft 8 intensiva månader med mycket arbete. Vi har kämpat med att försöka få tillvaron på CFS Gothia Kimpese, att under de förutsättningar som finns, fungera så gott det bara går. Och det är med stor glädje som vi kan se fina resultat. Men visst känns det märkligt att lämna Kimpese som blivit ”vår” by under de månader vi varit här. Att behöva  säga ‘Hejdå’ till många av de människor som vi fått möjligheten att lära känna, i synnerhet de äldre killarna och coacher som vi fått stötta lite extra, inte bara på plan men även utanför med skola, planering av träning, korpmatcher m.m. – känns faktiskt lite sorgligt. Vi älskar livet här och saknaden av dessa olika personligheter kommer att skapa ett stort tomrum hos oss alla i familjen. Och på samma gång är längtan efter familj och vänner i Sverige stor. Allt har sin tid.

Lördagen den 30 mars invigdes beachvolleybollplanerna med pompa och ståt. Kyrkans ledare här i Kimpese bad att Gud skulle välsigna verksamheten, klippte snöret, hällde Grenadine (läskeblask) till välsignelse för alla småkryp (!?) samt invigde planen med en helt misslyckad serv som landade på den andra planen vid sidan om. Projektkoordinatorn för CFS Gothia Kimpese sa i sitt tal att -”…verksamheterna på CFS Gothia Kimpese är vår stolthet” och han avslutade med att få alla som var där på invigningen att ställa sig upp och tre gånger ropa -”Gothia, Go a head”. På invigningen så hade vi också en liten turnering med fyra lag. Semifinal och sedan direkt final. Vinnarlaget är nu förevigat på ett fotografi som återfinns i CFS Gothia Kimpeses klubbstuga. STORT TACK Beach Aid för att ni gjort detta möjligt!

Och än en gång har vi haft den fina förmånen att ha representanter från GF besök. En underbar kvinna vid namn Anna Svensson och tre andra herrar, var på genomresa i Kimpese för att besöka Baptisterna och Missionskyrkans olika samarbetskyrkor. Vi tror att de var nöjd med allt de fick bevittna och vi önskar dem all lycka och välsignelse med det arbete de skall göra för GF i framtiden.

I veckan som gått har det varit ett seminariumom barns utveckling samt Fotboll – Taktik och Teknik. (FIFA tränarutbildning – nivå C) Seminariet om taktik och teknik  hölls av Leopardernas (RDCs landslag) förre tränare. En herre med mycket erfarenhet och hjärta för fotboll och framför allt barn/ungdomar. Alla coacher var mycket nöjda. Taktik och teknik i all ära, men det viktigaste han sa var dock -”Ni ledare är spelarnas största förebilder. Var en förebild i allt ni gör, inte bara på plan utan alltid”.

Nu har vi haft vår sista dag i slumskolan i Kashewadi eftersom vi våra sista två veckor kommer befinna oss i slumskolan i Ramtekdi. Det kändes så konstigt att veta att det antagligen var sista gången man såg de här barnen och kanske sista gången man gick igenom slumområdet. Det har alltid varit lika spännande att åka iväg till Kashewadi, det är som att se på dokumentärfilm varje gång man går igenom där. Dagen till ära hade vi bakat chokladbollar som vi bjöd på. ”Suklaariabollar!” skrek alla barnen som blev sockerhöga och helgalna och sen ville de ta tusen fotografier. Allting var precis som vanligt med andra ord. Det var härligt att få tillbringa en sista eftermiddag med dessa legender! /Jossan

Jag har börjat föra bönedagbok. Ett litet svart häfte med blanka blad där jag skriver upp vad jag vill tacka för, det jag vill be om förlåtelse fö och rdet jag vill be för och om.

Helt ärligt så blir det mest av det sistnämnda. Men jag försöker. En klok vän lärde mig en ramsa – jag försöker tänka på den ibland för att ine snöa in i önskeliste-tänket vad gäller bön.

Den går såhär: tack för mitt lov.

Det handlar helt enkelt att börja med att tacka. För att det fantastiska som är Gud och för allt det fantastiska som Gud gör. Det andra ordet påminner om att be för människor och händelser. Att lyfta upp det inför Gud och lämna över det i Guds trygga händer. Det tredje ordet pekar på att be för det som rör mig. Det sista är en hjälp att komma ihåg att ge ära till Gud.

För mig är det inte alltid det lättaste att komma ihåg alla delarna när det som ligger närmast mig känns mest akut. Då tar jag fram min lilla ramsa och påminns om att lyfta blicken. Att se vidare.

Jag kommer och tänka på en Psaltarpsalm, Ps 8:5-10

Ja, tänk att få tro på en sådan Gud.

Imorse satt jag och slösurfade lite på facebook. Jag råkade få syn på en blänkare från blipastor.nu om gästbloggaren Anna Lähnns inlägg Pastor med funktionshinder och blev så berörd.

Berörd av den ärliga berättelsen om en smärtsam sjukdom.  Berörd av Guds förmåga att alltid vara större än vi tror. Berörd över att tjänst för Gud inte är en mall som bara en del passar in i.

Läs den du också. Vi behöver fler sådana exempel i kyrkan.

Så tack Anna för att du delade med dig.

 Holy Birgitta nu är det snart bara två veckor kvar av vår Indien-vistelse! Det är helt sanslöst vad tiden har flygit iväg det senaste. Efter vi kommit hem från semestern har vi fortsatt jobba i slumskolorna, firat holi samt åkt iväg på en tur till vår favoritfamilj i Daund. Men främst har vi jobbat stenhårt med att få klart vårt projektarbete som består av en film som vi gör tillsammans med flickorna i Ramtekidi och som handlar om att vara flicka i slummen. Vi följer en av tjejerna, 8-åriga Komal, och har filmat hennes vardag i slumområdet. Som vanligt i Indien så är alla områdets invånare engagerade och ska vara med där det händer något, så vi har mestadels haft en folkskara runt oss. Man känner sig som Jesus eller nåt. Hursomhelst så inser man vilka fantastiska tjejer man har fått ha runt sig nu i drygt 3 månader och hur sjukt värda de är att få allt de drömmer om. På samma gång vet man att oddsen för det är höga, att det är väldigt få flickor som kommer bort från slummen när de växer upp. Slumområden kan vid första anblick verka otroligt charmiga och stämningsfyllda, estetiskt är det väldigt vackert och människorna ser ut att leva ett beskymmersfritt avslappnat liv. Men ju mer vi talat med människor som är insatta i området har vi insett hur mycket som ofta döljer sig bakom. I veckan fick vi sitta och intervjua några av flickorna  tillsammans med tolk, och höra dem berätta om sina liv, sina familjer, vad de är rädda för, vad de drömmer om och så vidare. Så fint att få göra det. På ett väldigt sakligt sätt berättar de om tragiska saker, och det är ju inte så konstigt eftersom det ju är den verkligheten de lever i. Om de bara visste hur mycket mer de är värda!

Jossan

Idag har jag anmält mig till Gemensam Framtids kyrkokonferens. Den kommer gå av stapeln den 9 – 12 maj i Karlstad.

Jag tror man måste vara lite udda för att jobba heltid som ordförande. Och en av de udda egenskaper jag har är att jag tycker årsmöten är roliga. Tolka mig rätt här. Torra årsmöten där jag inte bryr mig om utgången är för mig helt ointressanta. Men det här – Gemensam Framtids kyrkokonferens – det är något helt annat.

Det är en av de största mötesplatserna under året för männskor engagerade i Gemensam Framtid. Det är en samling för personer som brinner för kyrkan och vill att fler ska få höra talas om Jesus. Det är här viktiga möten äger rum; runt lunchbord, på berättarseminarier, i korridorer, under förhandlingar….

Det känns så fint att få vara med, tycker jag. Det känns så fint att få företräda equmenia – Gemensam Framtids ungdomsorganisation.

Så jag hoppas verkligen vi blir många som vill träffas i Karlstad under några dagar i början av maj. För tänk vad roligt det kommer bli!

Hej!

Här i Kimpese har vi på CFS Gothia firat Internationella Kvinnodagen, och som för övrigt firas under hela mars månad i RDC. Vi har till viss del kunnat följa hur diskussionerna i Sverige går heta kring att fler tjejer/kvinnor borde stå på scen i Melodifestivalen, om nät-hatet mot kvinnor, om kvotering i olika styrelsegrupper med mera. Ja, listan kan göras lång.

Här är dock fokus lite annorlunda, så pass annorlunda att vi vågar oss på att kalla dem ”fokus på lite mer jordnära saker”. Till exempel om att kvinnor både KAN studera OCH gifta sig (det ena måste inte utesluta det andra), kvinnor KAN idrotta -detta är inte bara något för män och att som kvinna måste man INTE gifta sig – det är ingen skam att leva som ogift, Som kvinna får man också säga ifrån, man får säga nej!

Vi fick tillsammans med ett 60-tal flickor och kvinnor från åldrarna 8-55 år, CFS coacher och även ett gäng killar, tillfället att lyssna till föredrag som hölls av en jurist och en läkare (båda kvinnor) om just tidigare omnämnda ämnen. Det bjöds på dansuppvisning, drama och sedan en turnering av Nzango som är en slags dans. Det firades med Coka-Cola, jordnötter, banan och bröd som Pastor Emy Miantezila (ordförande i CFS Gothia Kimpeses styrelse) bakat hela morgonen för just detta fina event.

Inter Scholaire är en turnering för skollag i Kimpese och som spelats under hela mars månad. Det är mycket uppmärksammat och en väldigt rolig turnering. De äldre ungdomarna från CFS Gothia Kimpese som har representerat sina olika skolor har gjort det på ett mycket bra sätt. De har verkligen gett CFS Gothia Kimpese ett bra ansikte utåt då de på planen uppträtt på ett shysst sätt men också bidragit med många mål. Sammanlagt spelade 7 stycken CFS-spelare finalen (som för övrigt slutade 3-0). Vi pratade med två av dem som varit med och spelat och fick en för oss, en lite annorlunda förlorarursäkt -”Vi hade problem med fetischismen”. Alla lag har alltså små tricks för sig och kastar ”förtrollade” mintkulor på varandra samt i motståndarnas mål. Detta utlöser dock mer kaos på planen i form av att publiken blir upprörd än vad det ger ”förtrollning”.

Förra veckan hände något ovanligt. Vi var en sväng i Kinshasa och fick den lyxiga förmånen att bo på hotell. Vi badade i poolen, badade i badkaret (tvättade oss i varmvatten för första gången på typ 7 månader och tömde gratisflaskorna med shampoo), åt glass, och en frukost med bakverk och prickigkorv. Justus och Arne fick även Pizza vid ett tillfälle varav Justus brister ut i falsett ”det här har jag drömt om”.

Hälsningar,

Fam. Dawidsson

Igår var jag en sväng till Jönköping och Södra Vätterbygdens folkhögskola. Som del av kursen i ledarskapsmetodik på Bibellinjen där bjuder skolan in personal och liknande (sådana som jag) från equmenias nationella kansli för att komma och hålla en föreläsning. Och nu hade turen kommit till mig.

Det var en lite ovan känsla att stiga in i Bibellinjens klassrum. I ett huj förflyttades jag till Karl Johan Skolan i Örebro där jag spenderade högstadiet. På tavlan längst fram i klassrummet stod påminnelser om att hänga upp stolarna på onsdagarna och på väggarna satt kort på alla elever på Bibellinjen.

Men eleverna som troppade in i klassrummet lagom till kl 13 då passet skulle börja var långt ifrån sömninga högstadiekids. Här har vi ett gäng taggade, kloka och intresserade unga vuxna.

De ger mig hopp!

Så tack Södra Vätterbygdens folkhögskola för att jag fick komma och hälsa på!